- Hoppa! Hoppa för satan, jänta! Själv landar jag bredvid henne, och med min kropp trycker jag henne mot marken för att skydda henne.
Strax efteråt upptäcker jag ett ryskt maskingevärsnäste ungefär 30 meter från den plats, där vi ligger. Jag pekar hastigt ut platsen för Mirza och förklarar för henne, hur hon ska smyga sig bort mot dem och sista biten springa upprätt med händerna högt över huvudet. Darrande av rädsla och spänning trycker hon min hand. Så möts våra läppar för sista gången. Mina är torra och spruckna, hennes mjuka och fuktiga.
- Farväl, älskade, och må Gud bevara dig! Du är den enda vän jag har haft sedan jag var en liten flicka.
- Farväl, Mirza...
Bort över granathålen ser jag hennes gestalt i den klumpiga tyska uniformen försvinna för att så med ens resa på sig och rusa fram mot maskingevärsnästet. Vad jag kände mig lättad, när hon oskadad hoppade ner där!
Dessa rader är tagna ur en frontsoldats enastående dokumentariska bok om Hitlers soldater på östfronten. |
