Det här är en berättelse om Augusta, Alice och Angelica, tre kvinnor i tre tider. Men mest av allt är det en berättelse om hur sagorna dog och om vad som händer med oss när vi tvingas leva utan dem.
Ingen vet var Augusta kom ifrån. Inte ens hon själv. När hon var på gott humör kunde hon påstå att hon kom från en potatisåker i Sörmland, att hon hade legat i leran och grott till hon var färdigvuxen. Några år senare marscherade hon in i Herräng, ett litet samhälle i Roslagen, med sin oäkting på armen. Ännu visste ingen att detta var en kvinna som bar sina berättelser i håret. Alice är Augustas barnbarn. En gång på femtiotalet var hon en verkligt fin flicka, ständigt klädd i prydliga klänningar med vit krage. Men när hon blir med barn hjälper inte den vita kragen: den dygdiga mammaklänningen är ändå ett skökotecken som tvingar henne att sitta med sänkt blick i provinsialläkarens väntrum. Hon är för ung för att ha mammaklänning. Bara sexton år. Därför skickas hon till Augustas hus för att föda där ingen kan se hennes skam. För Angelica – Augustas barnbarns barnbarn – blir huset många år senare ett gömställe. Angelica är bara sexton år, men redan mycket trött: hon har varit på flykt från sin egen familj sedan hon var tolv år gammal och hon har legat med fler killar än hon vill minnas. Nu vill hon ha något annat. Frågan är bara om hon kommer att orka.
|
