Det är lätt att bli lite beklämd och nedslagen när ens planet har förintats, när den kvinna man älskar har försvunnit i ett missförstånd angående rummets/tidens sanna natur, när ens rymdskepp kraschlandar i ett brinnande inferno på en avlägsen och Bobförgäten planet där man tvingats förlita sig på den hantverksskicklighet man eventuellt har tillägnat sig i smörgåsbredandets ädla konst. Arthur Dent blir emellertid vare sig beklämd eller nedslagen, han begår i stället det grava misstaget att börja njuta av livet, varpå helvetet naturligtvis bryter lös på allvar.
Detta är den femte och sista (?) delen i denna litteraturhistoriens största "trilogi".
|
